Bland alla inspelningstrender med hightech och lowtech och återsamplade ljud går några sin egen väg. Långsiktigt och konsekvent mot ett bestämt mål: Att spela in akustisk musik med total kontroll över ljudkedjan, från virvelslag till färdig CD.

Är det någon idé att starta en inspelningsstudio idag? När var och varannan musiker har inspelningsmöjligheter i garderoben som bara Tretow och grabbarna kunde drömma om för några år sen. Efter att ha lyssnat på några produktioner från SoundArt Studio börjar jag förstå skillnaden på garderob och garderob. Men det är inte bara inredningen som avgör. En hel del annat krävs också om man ska ha något att komma med.

Jag har förberett mig med att lyssna på en DAT med några färdiga mixar. Jag jämför med en platta som jag annars tycker har ett bra sound, Rebecca Törnqvists "Good Thing". Skillnaden är enorm. Jämfört med DATen låter denna produktion trasig och vass, utan bas och med en splittrad och platt ljudbild. Andra favoritskivor står sig ungefär lika bra mot demon, som har något jag inte riktigt vet vad det är. Ett annat djup och en attack som ger en otrolig kick vid lyssning på hög volym. Försöker jag spela någon av mina favoritplattor lika högt skär ljudet genom märg och ben.

Några dagar senare befinner jag mig i SoundArt Studio i Haninge utanför Stockholm. Redan i entrén får jag intrycket av en seriös och hemtrevlig miljö. Kaffet kommer fram i kontrollrummet och Benny Sonesson, SoundArts grundare och chefstekniker, häller upp. Benny ger ett avspänt men samtidigt energiskt och vaket intryck när han visar runt bland rackar och ritningar. Studion är kompakt och består av ett stort och ett mindre inspelningsrum, kontrollrum och ett allrum för pausande musiker.

Varför låter det så bra?

– Det handlar om helhetstänkande och att ha kontroll över varje del i inspelningskedjan. Viktigast är förstås musikerna. Att de mår bra, har rätt lyssning och att de känner att hela produktionen är genomtänkt och planerad. Dessutom har akustiken i inspelningsrummet en avgörande betydelse för slutresultatet. Där har vi lagt ner mycket tid och arbete på efterjusteringar, tester och ombyggnationer.

Hur började det?

– Det blev fel. Vi byggde och spelade in och det blev inte bra. Vi byggde om och försökte igen men började samtidigt förstå att vi måste ta hjälp utifrån. Och det var väl där det egentligen tog fart. Det viktigaste var nog att jag tidigt fick kontakt med Sten Hagberg, den akustiker som designat studion. Det var då vi började förstå betydelsen av reflexmönster och andra akustiska egenskaper hos lokalerna.

Du säger hela tiden "vi", vilka fler än du själv finns bakom SoundArt?

– Hela idén med SoundArt är att vi ska vara ett nätverk av musikalisk och teknisk kompetens. Alla som är knutna till studion gör det de är bäst på, på ett instrument eller inom en viss genre. T ex bluesgitarr eller dansmusikprogrammering. Om ett par personer ska göra allt blir inget riktigt bra. Sen är det jag och Tim (Tim Kern, produktionsassistent och datatekniker) som håller ihop projekten. Men vi har kontakter och resurser för att kunna sätta upp väldigt olika typer av produktioner. Framför allt förstås erfarna musiker, men vi stöttar också våra kunder med såna saker som mastering och konvolut om det behövs.

Vi pratade om studiobygget, vad hände sen?

– 1995 stod studion klar och sedan dess har förberedelserna för en större lansering pågått intensivt. Vi har gjort mängder av tester, byggt om, testat igen och lyssnat, lyssnat och lyssnat... Vad som varit en styrka under uppbyggnadsfasen är att vi hela tiden varit flera som lyssnat efter varje förändring som gjorts. Dels erfarna tekniker som Anders Fristorp och Claes Wetterbrandt, men också många musiker som själva testat studion och haft förslag till förbättringar. A och O i testerna är att vara flera som lyssnar, i och utanför studion.

Just nu är teamet bakom SoundArt aktuella med en demo-CD. Den innehåller material från tidigare produktioner och sådant som gjorts just i demosyfte.

– Vi vill att CDn ska fungera som en presentation av studion där vi visar vad vi kan. Musiken spänner från visor till Acid Jazz. Materialet som vi spelat in för CDn har redan fått en hel del uppmärksamhet. Vi har t ex Mackie, Alesis, Lexicon, Cutting Room och DCM bland sponsorerna och jag tror det här blir en bra startpunkt för oss.

Berätta mer om inspelningarna!

– Amedeo Nicoletti har producerat allt material tillsammans med mig. Han medverkar också själv som musiker på alla inspelningar och har fungerat som arrangör och musikaliskt ankare genom hela produktionen. Andra nyckelpersoner är Belinda Riquelme (Amedeo & Belinda), Ed Epstein (Hot Salsa m fl) och Kofi Bentsi Enchill (Dr Alban, Shine), men listan kan göras mycket längre! De flesta musiker som medverkar har gjort det i samband med egna produktioner under ‘95 och ‘96. Vi är väldigt stolta över produktionen och det känns rätt att släppa CDn nu med all positiv respons vi har fått.

Du pratar mycket om att lyssna?

– Lyssningen är en absolut förutsättning för att veta vad man håller på med som tekniker. Den ska kunna avslöja allt. Jag måste kunna höra exakt vad som händer när jag t ex flyttar en mik några cm i inspelningsrummet. Samtidigt vill vi ha en lyssning som inte är så extrem och där alla kan känna igen sig. Därför har vi byggt kontrollrummet med live end - dead end. Det betyder att du har en lyssning som är helt ofärgad av rummet i den del där mixerbordet står och ett mer vardagsrumsliknande reflexmönster i andra änden.

Hur har ni valt monitorer?

– Grundtanken är ett monitorsystem där man hör alla detaljer. Huvudmonitorerna är ett par Supreme som är extrema på att avslöja fel. De kan också leverera ett bra ljudtryck. Sen har vi ett par Forsellhögtalare byggda på lådor från Acouston Audio. De har ett öppet ljud och är lite mer normala än Supremerna som är nästan jobbigt exakta ibland. Dessutom finns lite olika högtalare som mer har normal hemmakvalitet, bl a brukar jag kontrollyssna i ett par bokhyllehögtalare från Boston. Det ska låta bra i alla system när mixen är klar. Men även om det är nyttigt att höra mixen i mono och i skräphögtalare förstår jag inte hur någon kan sitta och köra en hel mix ett par NS-10:or (Yamaha NS-10, min anm.). Där finns inte hela ljudet med och du vet egentligen inte vad som händer när du skruvar.

Hur ser det ut med utrustning i övrigt, på mig verkar det mest vara standardgrejor som finns i vilken projektstudio som helst?

– Nja, det är både och. Det som betyder något är att ha kvalité i varje del av inspelningskedjan. Och det finns många standardprylar som låter helt OK. Men där det inte finns kvalité att köpa för rimliga pengar har vi byggt om, så en del av utrustningen du ser här är modifierad. Tillverkarna kompromissar ju alltid mellan pris och prestanda. Att byta ut ett antal billiga komponenter i ett mixerbord mot dyrare kan höja kvalitén otroligt. Och skillnaden handlar för det mesta om bättre lågbasåtergivning och transientsvar. Fetare och mer dynamiskt alltså. Vitsen är ju att få in hela musiken på band och slippa ägna mixen åt att felkorrigera.

Ni jobbar bara med Mackiebord, det står flera stycken här i olika storlekar?

– Mackieborden är funktionella och tåliga och fungerar både i studio och live. En kommande investering är den nya digitala Mackien med full automatisering. Då kan man bli effektivare i stora mixar och har lättare att växla mellan olika projekt. Perfekt också för oss som jobbar med ADAT:ar. Den har till och med modem inbyggt för att tanka ner uppdateringar!

Och ADAT?

– Ja, de har varit med länge nu och fungerat bra. Nästa modifieringsprojekt är två ADAT XT och några Behringer mickförstärkare. XT:n är en bandare som låter bra redan i orginal och efter moddning kommer den att slå det mesta i fråga om lågbas och dynamik.

Är det ni själva som bygger om all elektronik?

– Nej, sånt kan inte vi. De flesta modifieringar är gjorda av elektronikinnovatören Åke Blom. Det är även han som designar Supreme-utrustningen. Så det är ett samarbete som betyder mycket för oss.

Vilka förebilder har ni i inspelningsvärlden?

– Den främsta förebilden är nog Sheffield Lab. Deras inspelningar låter helt enkelt kanon, vilket bl a beror på att de jobbar med live-to-2-track. Då finns det inte så mycket utrustning mellan musiken och mixen som kan förstöra ljudet. Men mest handlar det om människorna bakom mixen, deras inställning och att de kan både musik, teknik och akustik. Så det finns bra grejor från en massa andra håll också.

Mikrofonteknik är något som fler och fler pratar om. Vad har ni för inriktning där?

– Vi har satsat mycket tid och kraft på tester, både för val av mikrofoner och för mickplacering i och utanför studion. Och det finns väl inte någon generell regel tyvärr, här är det den hårda vägen som gäller. Men vi jobbar inte så mycket med närmickning här, det kan jag säga. Det är något vi kommit fram till i testerna, och när man tänker på det är det inte så konstigt. Det säger sig självt att det inte är naturligt med örat 1 dm från virvelsargen. En annan erfarenhet är att det oftast fungerar väldigt bra med få mikrofoner om man stereomickar. Att börja med ett stereopar och istället satsa på att flytta musikerna tills det låter bra. Sen kan man fylla på med eventuella stödmickar om det behövs.

Kablar hade du en hel del åsikter om när vi pratades vid före intervjun. Ligger det något i det här att ha exklusivt kablage eller är det bara vidskepelse?

– En princip för oss är att ha så lite som möjligt mellan mikrofon och mikrofonförstärkare, d v s en kabel som släpper igenom all bas och alla transienter. Efter att ha testat en del olika fabrikat gav vi upp. Det fanns inga kablar att köpa där du kunde skicka en signal 20 meter utan att få ganska stora förluster. Därför har vi byggt alla kablar själva, det har varit en del jobb med det men är värt besväret.

Vad har varit din största utmaning i inspelningsväg?

– Vi jobbar ju en hel del mobilt, både med inspelning och PA-ljud. En typiskt svår situation är en konsert med många akustiska instrument inför publik och med PA där man samtidigt ska prestera en bra inspelning. Ett tillfälle som jag kommer att tänka på var när jag spelade in Chesty Morgan. De har flera akustiska gitarrer, cello, fiol, dragspel, kontrabas, leadsång och kör. Dessutom skulle vi ha hand om utljudet. Då är planering och förberedelser ett måste, och att avsätta tid för genrep. Det finns inte något utrymme för improvisation. En helt annan typ av utmaning var det när vi nyligen spelade in allt material till rockbandet Bosse’s kommande CD på tre dagar.

Till vilka vänder sig SoundArt i första hand?

– Ja, det är förstås bolag som vill ha kvalitetsinspelningar, men vi arbetar också direkt med musiker för demoproduktioner. Just musikerna brukar vara enormt nöjda med ljudet, plötsligt känner de igen soundet från sina instrument. "Så här låter mina trummor i verkligheten" är en typisk kommentar från slagverkare. Och då har vi kanske bara satt upp 4 mickar och ägnat någon timme åt justeringar.

Är det akustiska instrument som du helst ser bakom mikrofonerna?

– Vår styrka är inspelning av akustisk musik, men då menar jag akustisk i vid bemärkelse. Även en larmande Marshallstack är att betrakta som en akustisk ljudkälla. Det får konsekvenser för mikrofonval, placering och val av inspelningsrum. Än så länge är det mer intressant med akustiska avtryck för en jazzensemble än för ett hardcore-band. Men målet är att akustik och teknik ska fungera ihop med musiker, tekniker och producent oavsett musikstil.

Du nämner uppmickning av gitarrstärkare i samma andetag som konsertflyglar, så det är klart att ni har en viss bredd. Men vilken genre satsar ni mest på?

– Vi är nog bäst på akustisk musik inom jazz, latin, fusion osv. Just nu är jag väldigt nöjd med att ha fått ner ett Steinway upright piano som låter suveränt bra. Det kommer nog att locka en del jazzfolk när de hört hur det låter på band. Sen är det ju förstås våra mobila jobb och där är det mer klassiskt inriktat.

Var spelar ni in då när ni är mobila?

– Vi har kontakt med flera fina konsertlokaler, min favorit är Frälsningsarméns stora samlingssal på Östermalm i Stockholm. Det är en lokal helt i trä med plats för 900 personer i publiken. Och många kyrkor har fin akustik, beroende på vad man ska spela in förstås.

Vilket råd vill du ge andra tekniker som idag är där du befann dig för 5 år sedan?

– Lyssna på vad musikerna och producenten säger. Om det inte känns rätt för dem hjälper det inte med bra ljud, då låter det ändå inte bra. Planera inspelningen noga, var överens om roller och ansvar och om ambitionsnivån.

Och utrustning, alla har ju en ekonomisk begränsning, särskilt i början?

– När det gäller utrustning är mitt råd att först satsa på kvalité i de centrala delarna: mickar, kablage, mikförstärkare och bandspelare. Och en bra lyssning förstås, annars vet man inte om det blev bra eller dåligt. Mikrofonteknik är en annan käpphäst. Ta tid till det momentet, både med tester och med uppmickning vid själva inspelningen. Det är där 90% av soundet skapas. Och undvik att skicka signalen genom dåliga kablar, patchar och insertpunkter i onödan! Där finns mycket att vinna även för den som har lite enklare utrustning.

Hur ser framtiden ut, vad är på gång närmast?

– Inspelningar för en andra CD med den klassiska duon Encore är planerad till sommaren. Amedeo och Belinda, som också medverkar på demo-CDn, släpper sin platta till hösten. Och deras nästa projekt, som blir en blandning av hightech och akustiskt, är redan inbokat här. Jag väntar också fler uppdrag typ det vi gjorde nyligen med Kettil Medelius på trio med Hasse Carlsson på kontra och Kjell Gustavsson på trummor. Den inspelningen blev jag väldigt nöjd med.

Så det är fullbokat redan?

– Nej, det är det faktiskt inte ännu. Vi fyller fortfarande ut en del luckor med jingleproduktion och live-jobb.

Benny fyller på kaffet och stoppar in en DAT med olika radiojinglar från SoundArt. Medan jag lyssnar börjar han packa ner utrustning till en mindre inspelningsrigg. Det är dags för en veckas PA-jobb och inspelning i Malmö tillsammans med Chesty Morgan.

David Bodén