Jag kommer ihåg första gången jag såg Kofi Bentsi-Enchill spela elbas. Jag minns chocken, hur jag lamslagen och samtidigt överlycklig insåg att detta var möjligt. Att man över huvud taget kunde spela på det sättet med tummen, liksom trummande på strängarna. Själv hade jag mm gamla Rickenbacker 4001, och husgudar som John Entwistle och Bruce Foxton. Jag hade aldrig hört talas om slap-bas innan mm stora syrra den där kvällen tog med mig till Fasching och till mötet med Kofi.
Han var extrem, Även i jämförelse med amerikanska föregångare som Larry Graham och Stanley Clarke framstod Kofis spelstil distinkt och kraftfull, med ett oerhört driv och rytmiskt klipp.
Som medlem i banden Modern Sound och Shine han till Sveriges första funk och soulmusiker, en krets där många i likhet med Kofi både afrikanskt påbrå. Med sin virtuositet och sceniska utstrålning var han också som klippt och skuren för fusionsjazzen och David Wilczewskis super. grupp I don’t know Betty but I think’you can dance to it. Dessutom kunde han sjunga körstämmor I sill med Earth Wind & Fire, vilket gav honom många jobb med en rad av landets största artister.
Så dog han plötsligt, för ett par veckor sedan.
Vilken forlust for svenskt musikliv. Så bedrövligt att aldrig se honom kilva
fram till scenkanten med det där leendet och det där grymma basliret. En gång
minns jag att han till och med gick ner på knä under ett av sina rykande solon.
Så magnifikt det var. Vacklande hemåt i natten beslöt jag att till varje pris
lära mig att spela slap-bas. Det gick till slut, till mm stora förvåning.
Inte så att det lät som Kofi, förvisso. Men jag insåg också att det aldrig var
meningen. I
I stället var det som om Kofi hade sagt till mig: Le for allt i världen, men gör det på ditt eget sätt
Johtnnos Cornell
kultur@dn.se